Hai!^^
Inte skrivit på länge har jag kommit på. : )
Livet flyter på. Börjat gå på mina antidepressiva som sagt. Det går fin fint, fast dom inte motverkar den ångest jag har.
Kattungarna is gone också. Den sista åkte iväg i helgen. Det känns lite när dom små pyrerna ska iväg... Men vad ska man göra? Någon gång måste dom ju fara iväg dom kan ju inte bo här för evigt. Tänk att ha 7 katter i en lägenhet liksom.
Gizmo blir bara större och större och lär sig allt mer saker: ) (hunden). Och min mammas kusins dotter har fött en flicka som är übersöt och också min bror väntar barn med sin flickvän. Det ser ljusare ut faktiskt. Jag kommer nog få ett mycket bra liv inom kort: ) Och höra små babysteg i huset. Ow, så sött.
Mamma sa även till min fader att jag va i en depression. Det var ju sussen! Nu vill han prata om hur det var för honom och att han också haft det. Han bad mig komma förbi idag. Men jag orkar verkligen inte disskutera det jag disskuterat i 2 år igen-.-. Men ja, jag måste väl hälsa på honom some day. Fast det är jobbigt för mig.
Nu ska ni ha det superbra tycker jag. Så hörs vi i nästa inlägg.
Mvh&Puss Anna
Livet flyter på. Börjat gå på mina antidepressiva som sagt. Det går fin fint, fast dom inte motverkar den ångest jag har.
Kattungarna is gone också. Den sista åkte iväg i helgen. Det känns lite när dom små pyrerna ska iväg... Men vad ska man göra? Någon gång måste dom ju fara iväg dom kan ju inte bo här för evigt. Tänk att ha 7 katter i en lägenhet liksom.
Gizmo blir bara större och större och lär sig allt mer saker: ) (hunden). Och min mammas kusins dotter har fött en flicka som är übersöt och också min bror väntar barn med sin flickvän. Det ser ljusare ut faktiskt. Jag kommer nog få ett mycket bra liv inom kort: ) Och höra små babysteg i huset. Ow, så sött.
Mamma sa även till min fader att jag va i en depression. Det var ju sussen! Nu vill han prata om hur det var för honom och att han också haft det. Han bad mig komma förbi idag. Men jag orkar verkligen inte disskutera det jag disskuterat i 2 år igen-.-. Men ja, jag måste väl hälsa på honom some day. Fast det är jobbigt för mig.
Nu ska ni ha det superbra tycker jag. Så hörs vi i nästa inlägg.
Mvh&Puss Anna
Döden är nära. Även fast du kanske inte alltid vet om det.
Du föds, du växer, du skaffar familj, du pensioneras, du dör.
När en släkting väl dör funderar man ju just vart den hamnat. Dom som inte tror på själen tror att man bara dör. Allt blir svart förmodligen.
Jag är inte helt säker på vad jag ska tro och tycka efter döden, det ända jag vet är att det gör så otroligt ont när någon väl försvinner. Du kommer aldrig mera få det där samtalet, aldrig få en kram av personen, eller höra personens röst. Man tänker på det så otroligt mycket. Och med tiden blir man så förvirrad av förvrängda minnen att man blir mer ledsen att man inte kommer ihåg allt i detalj. Jag är otroligt rädd för döden. Inte att jag ska dö... Men att dom runt omkring mig ska det. Jag är frukstansvärt rädd att en viss person ska dö som står mig så nära... Jag vill verkligen inte... Men jag vet att jag bara behöver räkna dagarna, veckorna, månaderna. Jag vill att denna person ska se mig växa upp. Träffa min bilvande make.. Mina barn. Vara med på mitt bröllop. Se mig växa upp till en kvinna... Och jag är rädd för att det aldrig komme hända. Och jag är så otroligt rädd för att falla för långt ner.. Att jag inte kommer kunna komma upp igen.. Det känns som klaustrofobi.. Jag sitter instängd i ett rum.. Som inte går att ta sig ut på något sätt.
Jag hatar tiden, jag gör verkligen det.
När en släkting väl dör funderar man ju just vart den hamnat. Dom som inte tror på själen tror att man bara dör. Allt blir svart förmodligen.
Jag är inte helt säker på vad jag ska tro och tycka efter döden, det ända jag vet är att det gör så otroligt ont när någon väl försvinner. Du kommer aldrig mera få det där samtalet, aldrig få en kram av personen, eller höra personens röst. Man tänker på det så otroligt mycket. Och med tiden blir man så förvirrad av förvrängda minnen att man blir mer ledsen att man inte kommer ihåg allt i detalj. Jag är otroligt rädd för döden. Inte att jag ska dö... Men att dom runt omkring mig ska det. Jag är frukstansvärt rädd att en viss person ska dö som står mig så nära... Jag vill verkligen inte... Men jag vet att jag bara behöver räkna dagarna, veckorna, månaderna. Jag vill att denna person ska se mig växa upp. Träffa min bilvande make.. Mina barn. Vara med på mitt bröllop. Se mig växa upp till en kvinna... Och jag är rädd för att det aldrig komme hända. Och jag är så otroligt rädd för att falla för långt ner.. Att jag inte kommer kunna komma upp igen.. Det känns som klaustrofobi.. Jag sitter instängd i ett rum.. Som inte går att ta sig ut på något sätt.
Jag hatar tiden, jag gör verkligen det.
