Anna

Du föds, du växer, du skaffar familj, du pensioneras, du dör.

När en släkting väl dör funderar man ju just vart den hamnat. Dom som inte tror på själen tror att man bara dör. Allt blir svart förmodligen.
Jag är inte helt säker på vad jag ska tro och tycka efter döden, det ända jag vet är att det gör så otroligt ont när någon väl försvinner. Du kommer aldrig mera få det där samtalet, aldrig få en kram av personen, eller höra personens röst. Man tänker på det så otroligt mycket. Och med tiden blir man så förvirrad av förvrängda minnen att man blir mer ledsen att man inte kommer ihåg allt i detalj. Jag är otroligt rädd för döden. Inte att jag ska dö... Men att dom runt omkring mig ska det. Jag är frukstansvärt rädd att en viss person ska dö som står mig så nära... Jag vill verkligen inte... Men jag vet att jag bara behöver räkna dagarna, veckorna, månaderna. Jag vill att denna person ska se mig växa upp. Träffa min bilvande make.. Mina barn. Vara med på mitt bröllop. Se mig växa upp till en kvinna... Och jag är rädd för att det aldrig komme hända. Och jag är så otroligt rädd för att falla för långt ner.. Att jag inte kommer kunna komma upp igen.. Det känns som klaustrofobi.. Jag sitter instängd i ett rum.. Som inte går att ta sig ut på något sätt.

Jag hatar tiden, jag gör verkligen det.